YES!!!!!!!!!!!!!!!!

Idag är en bra dag! En mycket, mycket bra dag!
 
Inledde den med att spendera en stund med Lilla tjockis-Emelie (ja, hon är ju alltså gravid då, inte så att jag går och kallar mina vänner feta annars) på stan, där vi t en tidig lunch och strosade runt. Hinner sakna denna dam alltför mycket mellan varje gång v ses, trots att det inte nödvändigtvis gått alltför lång tid! Men hon är ju min dark Twin, så det är ju inte så konstigt!
 
Nät på tur var det fruktade läkarbesöket! Mitt hjärta satt i halsgropen när jag klev in på kliniken, och jag var så rädd för att jag inte skulle få ett svar att vara nöjd med. Men det fick jag, och ett bra sådant var det! Det visade sig vara precis det jag först misstänkte (innan alla nojjor och internetdiagnoser tog tag i mig): En överbelastning i senan som lårmusklerna fäster i. Detta av för mycket tunga och djupa knäböj! Alltså, knäböj är en toppenövning - så bli inte rädda nu - men jag gjorde för tungt, för mycket, för ofta och utan stretch efter passet eller någon annan typ av träning (löpning/cykling) under hela vinterhalvåret. Det tog ut sin rätt helt enkelt! Det var som jag sa till läkaren: trots att man är utbildad så blir man alldeles blind för sin egen träning!
 
 
Nu får jag sprina/cykla och får komma igång med rehabträning. Fy så skönt att komma framåt istället för att bara vila! Än är ju denna fnurra på tråden långt ifrån förbi, men jag får i alla fall veta vad felet är och hur jag ska kunna åtgärda det! Det känns även skönt att veta med sig att det kommer att bli bra och inte något jag kommer att få leva med! Underbart besked, om ni frågar mig!!
 
 

Left in the silence that tears at your heart. It only reminds you how broken you are

Idag har jag haft lite av en crappy dag. Inte så konstigt egentligen med allt negativt som snurrar i huvudet på mig för tillfället, men någon gång måste jag ju lära mig att inte falla så hårt så fort jag möter motgångar. Jag är i alla fall nu helt inställd på att komma på fötter snabbt - det finns nämligen inget ont som inte för något gott med sig... Hoppas jag!
 
Vi har kämpat vidare med vår uppsats idag, och den börjar verkligen ta form! Vår handledare gav oss beröm idag för att vi kommit så långt, och lät faktiskt uppriktigt imponerad. Riktigt roligt med positiv feedback på det man gör! Jag är lite av en sån person som behöver det för att motivera mig när det känns tungt, så nu har jag ny energi och vill verkligen kämpa för att göra klart detta. Förra veckan var vi i en liten svacka motivationsmässigt, men nu jäklar ska här jobbas hårt i veckan! Jag har nog inte nämnt vad våran studie gäller, men vi undersöker vilka olika livsstilsfaktorer som påverkar en inflammatorisk tarmsjukdom (crohn's sjukdom och ulcerös kolit). Det är ett riktigt intressant ämne, och jag tror verkligen att slutresultatet kommer att bli bra läsning!
 
Min dag blev i alla fall mycket bättre när jag fick besöka gymmet tillsammans med Mange och två av mina damer! Det blev en riktig långkörare idag, men det behövde jag! Gårdagens träning fick nämligen bli lite halvdassig då jag försökte träna benen i den mån jag kunde utan att belasta knät (vikter fästa över knäna och lite lustiga övningar). Jag är envis som en åsna, det ska gudarna veta! Jag vägrar acceptera att vara begränsad i det jag vill göra, så jag ska bannemig hitta en lösning som funkar så länge!! Faktum är att knät känns något förbättrat idag, så jag tror det faktiskt är gynnsamt för mig att hålla mig i rörelse. Dock tänker jag inte vara dum och belasta det när jag inte ska, men jag försöker så gott jag kan ändå.
 
Jag har ju stängt ner min träningsblogg, då jag känner att jag inte riktigt orkar vara en förebild träningsmässigt just nu. Jag behöver träna kravlöst och hitta det roliga igen nu när det inte går som jag vill. Jag började utseendehetsa för mycket pga att jag ville ha resultat att visa upp i bloggen, men det är ju inte därför jag tränar. Se vart det ledde mig! Ett skadat knä och en trasig självbild! Träningen gjorde mig stark och självsäker tidigare, men jag blev för en stund blind och resultatfokuserad. Det är nog därför det tog så hårt att jag inte skulle få träna benen på ett tag. Jag känner dock redan nu att jag lugnat ner mig, så jag hoppas på att så småningom kunna återvända till träningsbloggandet med en sund bild av vad det är jag vill få ut utav det!
 
Är man envis som en åsna får man vara uppfinningsrik för att kunna göra det man vill!
 
För övrigt så kanske ni ser att de skickade hem fel färg på byxorna jag beställde! Men det gör inget! Denhär varianten var ändå dyrare egentligen, så jag tackade och tog emot ;)

2XU

Det kan vara så att jag precis klickade hem ett par riktiga batman-brallor, hehe!
Kompressionstights (träningsbyxor) från 2 XU!!! Dyra som fän, men förhoppningsvis värda varenda krona! 
 
Fick dom som plåster på såren av frugan, som just nu skämmer bort mig med allt han kan bara för att han inte vill att jag ska vara ledsen över mitt knä! I förrgår fick jag även ett tv-spel som jag gått och dreglat över under en lång tid! Ibland kan man köpa lycka för pengar, i alla fall för stunden!

Smartass!

Ja ni, ibland är jag inte riktigt så bright som jag gärna vill tro!
 
Igår åkte nämligen jag och frugan iväg direkt efter skolan och skulle handla liniment till mitt knä. Det kändes som en bra idé då mitt knä gör värre ont när det är stelt och kallt, och jag tänkte att en lösning skulle kunna vara värme. Sagt och gjort så kom jag hem med någon variant som skulle vara starkt som tusan, och även en liten knästrumpa som jag hade tänkt skulle sitta över. Mange fick äran att gnugga på kletet på mitt knä, och sedan åkte strumpan på. Sådär fick det sitta förpackat under natten och dagen, fram tills jag på gymmet avlägsnade strumpan. Vi det tillfället märkte jag inget konstigt. Eller jo, det hade ju bränt något fruktansvärt redan sen jag tog på det, men jag var ju beredd på starka grejor varpå jag antog att det var precis som det skulle vara. Hade även vaknat under natten av en bultande smärta i hela benet då katterna hade lagt sig ovanpå täcker och alstrat mer värme, men trodde inte att det skulle vara någon fara.
 
Först när jag slängde mig i badet och kände en skållande smärta runt knät såg jag vad jag hade åstadkommit - jag hade lyckats brännskada mig själv över hela knät! Illröd som en tomat och smärta likt tusen skrubbsår! Kan inte göra annat än skratta åt mig själv. Skrattade ännu godare gjorde min syster, som fick ett panikslaget samtal om mina krämpor såhär på kvällskvisten. Hon tyckte jag borde vara medveten om att man absolut inte ska stänga in liniment och dess likar under tättslutande förband, för då blir det brännskador direkt. Jag fick då upplysa damen om att det visste jag inte! Som tur var så klarade jag mig undan blåsor, vilket hon tydligen sett hos många patienter som gjort samma tabbe! Nåväl, nu är jag en erfarenhet och ett finpyntat knä rikare! Det är ju alltid något! ;)
 
Det får bli till att sova med ena benet hängandes ut ur täcket, för så fort jag stoppar in det bränner det som tusen eldar. Åh vad Magnus kommer att skratta när han får höra om dagens bravader! Han kommer nog att känna sig riktigt stolt!
 
 

All hope is gone...

Nu börjar ångesten lätta något och lite klarare och redigare tankar börjar åter formas i mitt huvud.
 
Men åh, så dåligt jag mådde förut idag! Jag har inte nämnt det annat än i träningsbloggen, men sedan nyår har jag haft ett knä som strulat. Har haft en diffus smärta under knäskålen som jag märkt av när jag försökt träna benen, suttit på huk och gått i trappor. När jag stått och gått har jag inte känt någonting, varpå jag antog att det inte var något fara och satte igång med stabiliseringsträning. Knät blev bättre, och till slut var jag i princip symtomfri. Då jag trodde att problemet var någorlunda löst så vågade jag mig på att träna tyngre igen, och det gick ju så bra! Fram tills i början på veckan då jag helt plötsligt vaknade en morgon med samma smärta i knät som tidigare. Det var då det började gå upp för mig att dethär inte verkar vilja gå över så enkelt...
 
Igår försökte jag att bara träna baksidan av benen utan att belasta knät, vilket gick riktigt bra. Fick även lite massage av frugan efteråt och det kändes fortfarande bra. Idag när jag vaknade var dock smärtan närvarande även när jag vilade, och kändes märkbart av när jag gick. Därför bestämde jag mig för att gå ner till en privatläkarklinik, där de har knäspecialister, och boka en tid. 3 veckor skulle jag få lov att vänta - sen släpper sjuksköterskan i receptionen dödsdomen: "Du får inte göra något som belastar knät under tiden, du får bara träna överkroppen om du ska styrketräna". På frågan om jag åtminstone fick cykla eller jogga var svaret även där nej.
 
Behöver jag meddela att jag gick storgråtandes ut från kliniken? Fy så ledsen jag blev! Det är nog inte lätt för någon som inte brinner så hårt för något att förstå, men det kändes som om alla mina drömmar och mål gick i kras. Jag kommer inte att vara i någon fin form i sommar (även om det är det mest oväsentliga i sammanhanget så svider det någonstans ändå efter allt arbete man lagt ner), det blir inte heller något tävlande i år och det blir då alltså även inget gladiatorerna! Fy tusan! Jag antar att det var min tur att få ha lite oflyt nu helt enkelt!
 
Det tog flera samtal med frugan och ett peppande planeringssamtal med Jejje, som hade mängder av ideér på alternativ träning, innan jag kände mig människa nog att gå tillbaka till skolan igen. Trots det så är det fortfarande ett stort tomrum som breder ut sig inom mig. Mycket utav det är rädsla. Visst, jag skulle kunna vila benen helt i tre veckor OM jag visste att det bara skulle bli tre veckor, och inte mer efter det. Men då jag inte vet vad det är för fel på knät så vet jag ju inte heller vad domen blir efter läkarbesöket. Tänk om det blir operation? Tänk om det blir flera månader med enbart lätt rehabträning? ALLT jag jobbat så hårt för kommer ju bara vara ett minne blott då. Och hur ska jag kunna instruera när jag inte kan knäböja? Hur ska jag kunna jobba på sjukhuset om jag inte får belasta mitt knä? Usch, det ligger så många frågetecken i mig och gror...
 
Dethär var absolut ett bakslag av värsta sort!!!

Spin of hope - gym edition!

Imorgon, Lördag den 23:e, tycker jag att ni alla - van gymmare som total gröngöling, medlem eller icke medlem - bör komma till Friskis & Svettis Ingelsta och träna till förmån för barn med cancer! 
 
Ni betalar valfri summa för att komma och träna i gymmet, och pengarna går direkt till barncancerfonden. Det kommer nog garanterat vara det mest betydelsefulla ni valt att lägga pengar på denna månad. Inga barn förtjänar att dö i cancer, och om vi alla bidrar i den mån vi kan så kan fler barn få möjligheten att besegra sin sjukdom!
 
Jag finns där mellan 12-14 och peppar er, ger er tips och råd eller introducerar er i gymmet! Passa på att göra ett ryck för din hälsa, samtidigt som du gör något riktigt fint för barnen! 
 
 
 
Varmt välkomna!

Magsjukehelg!

Tycker väl att det börjar bli på tiden att jag slänger in en uppdatering här så ingen tror att jag avlidit under senaste veckan! 
 
Däremot måste jag erkänna att jag tyckte mig vara väldigt nära ett tag, då jag i torsdags kväll insjuknade i magsjuka! Och vilken magsjuka det visade sig bli! Garanterat den värsta i mina vuxna år! Vad är det med detta år och starta med ruggiga sjukor?! Först influensan och nu magsjukan! Antar att jag bör vara garderad inför resterande del av året så att det kan bli precis så fantastiskt bra som önskat mig! 
 
Började känna mig dålig när jag var på Friskis och instruerade under kvällen. Blev yr och svimfärdig när jag instruerade, men kämpade mig dock igenom min första timma utan att visa något nämnvärt utåt. När jag sedan skulle vara tillgänglig i gymmet blev jag alltmer illamående och vimmelkantig, varpå jag flera gånger fick gå ut och dricka/återhämta mig. Fick skjuts hem utav snälla grabbgänget (johan & Gustav o co), och Gustav var även snäll och sprang till affären åt mig för att köpra bröd. I dåläget trodde jag ju fortfarande att jag bara var tömd på energi. Hann dock bara innanför dörren så fick jag slänga mig över hinken (för ja, jag vägrar ju kräkas i toaletten) och sådär fortsatte det va 20:e-30:e minut ända inpå fredagen. Sen ska jag väl inte gå in allför mycket på detalj, men jag kan säga att magen pajade även under natten totalt, och jag fick sitta inne på toaletten med hinken i famnen. Detta har inte gett med sig ännu och gör att jag fortfarande inte kan få i mig fast mat. 
 
Fick inte i mig mycket vätska alls och under lördagseftermiddagen var uttorkningen ett faktum och frugan fick skjutsa in mig för ett besök på akuten. Jag tycker nästan det känns lite pinsamt då jag så väl vet hur det ska behandlas, men jag fick verkligen inte behålla någon vätska. Drack vätskeersättning i små omgångar, men så fort jag hunnit få i mig tre klunkar så fick jag direkt springa och göra mig av med 3-4 dl. När det blev så pass illa att jag inte kunde se ordentligt och fick ryckningar i musklerna tyckte sjukvårdsrådgivningen att det var dags att åka in, så det var bara att lyssna! 
 
Nu är jag åter uppe och kan gå korta stunder igen! Så jäkla skönt! Frugan har fått handla näringsdrycker åt mig så att jag ska kunna få i mig något annat än blåbärssoppa/barnmatspuré. Han har för övrigt fått sova på soffan i helgen kraken, allt för att vi skulle undvika att han blev smittad. Så det har spritats och klorinstädats flitigt under tiden han varit hemma. Som tur är för hans del så har han jobbat nästan hela helgen, och endast varit vaken och aktiv i hemmet under 2 timmar per dag i helgen, så han har faktiskt klarat sig undan. Pepparpeppar ;) Imorse när han kom hem fick han faktisk flytta in i sängen igen, fy så mysigt det var!!! 
 
Timing har väl inte direkt varit min starka sida här i livet förut heller, men just nu tycker jag att detta slog till på lite väl fel tillfälle. Jag har nämligen terminstenta nästa vecka (Den är tidig denna termin) och har i och med magsjukan inte kommit igång och pluggat som jag ska! Skulle ha suttit en hel del i helgen, men det gick ju inte! Kan fortfarande inte läsa då det bara snurrar framför ögonen och hjärnan känns som gröt, så jag börjar bli skapligt stressad! Men, det är bara att ge gärnet så fort jag kan och orkar så ska det bannemig gå vägen! Jag är envis som en åsna och vägrar misslyckas med saker jag tar mig för, så det ska jag väl minsann kunna undvika även denna gång med lite jävlaranamma och hårt arbete!
 
Min efterblivna lilla gosekisse, Lester, var sympatisjuk med mig ;) Sasuke (den svartvita knasbollen) satt och slickade mig i pannan när jag kräktes och har inte lämnat min sida för en sekund. Det är mina bebisar det ;)
 

Soon....

Är det något jag älskar med mig själv så är det min förmåga att faktiskt ta tag i och förändra de sakerna som får mig att må sämre än jag borde! Ser ingen ide i att gå och gnälla över någonting man faktiskt kan påverka! 

Snart kommer jag att känna mig som folk igen!
 
 

A bitter place and a broken dream

Idag får jag vara syster Linda även på hemmaplan!
 
Ja alltså, inte syster som i släkt, utan syster som i sjuksyrra ;) Kände att jag kanske skulle förtydliga detta, för annars kan nämligen följande inlägg få en liten snuskig vinkling då det är Magnus jag agerar syrra åt! ;) 
 
Han har nämligen gått och blivit supersjuk under natten, och är och har under hela dagen varit totaldäckad med en ordentlig släng influensa. Så här har jag tassat runt och pysslat och donat så han ska må bra, mitt stackars hjärta! För ni vet ju hur det är, när karlar har åkt på virus så är de döende, så jag måste vårda honom nu här i livets slutskede ;)
 
Nä, nu ska jag sluta retas. Det är ju faktiskt synd om honom. Jag vet ju själv hur jobbigt det är att vara sjuk. Själv blir jag alltid sjuk när han åker iväg, det slår aldrig fel! Min kropp protesterar kanske lite när jag tvingas vara ifrån honom, vem vet! :P När han var i fjällen fick jag stans urinvägsinfektion samma kväll som han åkte och låg och grät som ett barn hela natten lång så att mamma nästan skickade en ambulans åt mig (jag är född med reflux på ena njuren vilket gör att mina urinvägsinfektioner kommer ofta och då gärna kryper uppåt i kroppen). När han åkte till Thailand blev jag även då sjuk samma dag som han åkte. Trodde bara att jag var hängig efter att ha grinat, men hade över 39 graders feber redan samma eftermiddag. Det slutar i alla fall alltid med att stackars mamma får komma hit och pyssla om sin stackars lilla sjuka dotter, för DÅ är det ju så himla synd om mig minsann! 
 
Alltså har jag räknat ut att jag inte kommer att bli smittad av Magnus denna gång, eftersom han faktiskt inte ska åka iväg någonstans! Tror jag på det tillräckligt mycket så kanske det inträffar ;)

Lazy days

Här har ledighetslättjan slagit till ordentligt vill jag lova!
 
Har ju mitt lilla jullov nu och i 1,5 vecka framöver, och jag har redan lyckats ställa in mig på sånadär riktigt lata ledighetsvanor! Jag och Mange sitter uppe halva nätterna och glor på tv i soffan, och så sover vi länge på dagarna. Ja, detta är väl i och för sig en definitionsfråga. Länge för mig är när jag, som idag, vaknade klockan tio. Länge för Magnus är väl när han, som igår, vaknade halv två på dagen ;) Idag ska jag dock försöka lura upp honom "tidigt" så att vi kommer iväg innan 12 och jag kan byta en av mina jobbartröjor som råkade vara lite stor i storleken. Hur nu det kan gå till, jag är ju så stor ;)
 
Nä, här går dagarna verkligen inte i något supertempo, och inte får man mycket vettigt uträttat heller. Har besökt gymmet varje dag nu på sistone bara för att ha något roligt att göra (annars är jag ganska strikt med 1-2 dagars vila per vecka). Men dethär var ju precis vad jag behövde! Jag är så o-stressad som man kan vara, och det kan jag ju knappt komma ihåg när jag var sist! Riktigt skönt och välbehövligt! Nu är jag mer än redo att bita tag i nästa termin och de utmaningar som följer med den! :D
 
För övrigt tänkte jag passa på att tipsa er träningssugna om att det från och med nästa vecka går att boka individuella instruktioner med mig via Friskis hemsida (ligger i passbokningen där ni bokar era jympapass). Passa på att norpa en tid så ska vi se till att peppa igång dig ordentligt och ge dig ett bra upplägg! :D Vill man inte boka en hel timme kommer jag finnas tillgänglig i gymmet under Torsdagar mellan 19-20! Då är det bara att komma fram och nypa mig för tips och råd :)
 
Nu vet nu det! :D Och nu ska jag in och hoppa på Mango! ;)

Steg 2

Nu är jag åter på hemmaplan efter 5 fantastiska dagar uppe på Lillsveds folkhögskola, där andra delen utav min utbildning tog plats! 
 
Det känns faktiskt nästan lite lustigt att vara tillbaka i Norrköping igen, då man varit som i en bubbla under dessa dagar och nästan glömt bort omvärlden för en stund! Det har varit full fart från morgon till kväll med träning och föreläsningar, och tiden gick alldeles för fort för min smak! Dethär är med säkerhet något av det bästa jag gjort! Jag har haft så himla roligt och träffat så underbara människor, både gamla och nya bekantskaper, som jag har fruktansvärt svårt att slita mig från! Man hinner komma varandra väldigt nära när man lever så tätt inpå varandra och umgås från morgon till kväll. Jag saknar dem redan något enormt! Har i alla fall planerna inställda på att åka upp till Uppsala och träna lite med favoritgrabbarna framöver, så förhoppningsvis behöver jag inte sakna dem alltför länge!
 
Mycket ny kunskap och motivation har jag fått med mig hem i bagaget! Har fått många aha-upplevelser och känner mig numera mycket mer trygg i mina kunskaper. Jag ser verkligen fram emot att få komma igång och instruera!
 
Hela härliga gänget! Tack för en underbart rolig vecka! :)
:)
Hade från första dagen siktet inställt på att få nypa denhär unge mannen i kinderna ;) 

You earn your body!

Ni träningsintresserade glömmer väl inte att kolla in på träningsbloggen? ;)
 
 
Det går framåt med stora kliv just nu! :D

Utbildning: Steg 1

Nu är jag äntligen hemma och har hunnit landa efter en helg som innehållit det mesta!
 
Jag åkte ju tidigt i Torsdags morse, närmare bestämt gick tåget halv sju på morgonen, och hade då tänkt mig att jag skulle sitta och läsa lite tärningslära under resans gång. Som ni säkert förstår så gick den planen i stöpet, då jag självklart återigen lyckades med bedriften att somna med boken i hand och vakna sådär lite lagom innan det var dags att kliva av tåget. 
 
Första dagen var jag lite velig gällande om jag ville vara kvar eller inte. Fick en dålig start då jag bara några timmar efter ditkomst fick ångest och började må ganska dåligt. Nu är det inte så att jag likt ett litet barn inte klarar av att vara hemifrån, men troligtvis hade jag väl inte hunnit landa efter söndagens incident och fick därmed lite av en chock när jag åkte iväg från min trygga plats, och min trygga person - som bara kvällen innan kommit hem efter att ha varit borta i en halv månad. 
 
Med lite stöttning både från utbildningsledare, ansvarig på Friskis och hemifrån så bestämde jag mig i alla fall för att stanna över natten och se hur fredagen artade sig - och tur var väl det, för jäklar vilken rolig helg jag hade! :D Träffade direkt på fredagsförmiddagen två störtsköna muskelgrabbar som jag hängde med resten utav helgen, som faktiskt lyckades att ändra min inställning helt till det motsatta! Måste erkänna att jag redan saknar dem nu när jag kommit hem, men förhoppningsvis kan jag åka de datum som är bokade för sista delen utav utbildningen och får då träffa dem igen! :)
 
Helgen innehöll, förutom många nya trevliga bekantskaper, mycket träning, roligheter, ny information och motivation. Och MAT, jag får absolut inte glömma mat, för jäklar vad vi åt!!! Tror nog vi smällde i oss käk med 2-3 timmars mellanrum hela helgen, men det gick garanterat åt med tanke på hur mycket energi som förbrukades! 
 
Trots att helgen varit super så var det ändå otroligt skönt att få komma hem till Magnus, som jag ju faktiskt bara fått träffa under en kväll på tre veckor! Han bjöd mig på mat på Texas Longhorn direkt när han hämtat mig vid stationen och sedan hade vi myskväll i soffan framför Greys anatomy. Kan ju dock säga att kvällen slutade halv nio för bådas del, då vi var så trötta så vi nästan stupade när vi kom innanför dörren ;)
 
Ica hade fina öppettider! ;)
 
Oskar ritade ett fint porträtt av mig :
Den fina herrgården vi bodde på hade världens mysigaste utsikt över vattnet där man satt och åt frukost :)

Oh no!

Nä, fy vilken nedrans otur jag har nu!!
 
Vaknade imorse och hade så himla ont i halsen att jag knappt kunde svälja, och inte verkar det bli bättre direkt! Ironiskt nog var jag på lite kalas med frugan o co igår, där jag satt och berättade för Nicke att jag minsann har ett immunförsvar av stål nuförtiden. Jag måste väl ha glömt säga pepparpeppar i efterhand, för djävulskapen slog till direkt!
 
Nu är det kureringsförsök till max som gäller, för dethär har jag inte tid med!
 
Igår var jag glad...
Idag är det inte lika muntert ;)

The sadness I carry so deep in my heart for what could have been at my feet

Idag borde jag faktiskt inte skriva mycket alls, med risk för att det blir ett evigt gnällande från min sida, då jag inte alls har en speciellt bra dag!
 
Jag är hängig, sur och fruktansvärt besviken på hur människor som ska föreställa att stå mig nära beter sig bakom min rygg. Jag vet att jag bara borde släppa det och inse att jag har andra människor runtom mig som faktiskt värdesätter mig som vän och som inte skulle kunna tänka tanken på att bete sig på det viset. Som man vet vart man har i alla lägen. Jag vet att det är de vännerna som jag bör ägna min tid och energi åt, för det är de som ger mig glädje och värme, men jag är ju så fruktansvärt mjäkig. Jag blir fruktansvärt ledsen när jag känner mig illa behandlad av människor, men samtidigt försöker jag gång på gång intala mig själv att det är bra människor i grunden - att det bara blev fel just den gången. Och den gången.. Och den gången också... Någon gång på vägen kanske det är dags att inse att det inte bara är engångshändelser, utan att de personer man trott sig känna visar sig vara några helt andra än vad de först verkat. Eller helt enkelt förändrats... Alternativt inte kan ta att jag har förändrat mina vanor...
 
Jag trodde inte det var möjligt att bli så illa omtyckt och offer för andras skitsnack bara för att man gör något som får en själv att må bra. Att ta hand om sin egen kropp och hälsa kan väl omöjligt skada någon annan? Visst, kanske indirekt genom att skapa osäkerhet hos de som själv inte orkar hålla den aktivitetsnivån som jag gör, men det tycker jag absolut inte ger någon en anledning till att prata illa bakom min rygg. Speciellt inte när man står varandra såpass nära att det inte alls borde vara ett problem att prata MED mig om det. 
 
Jag tränar inte för att jag har en piska i ryggen av någon anledning. Jag ÄR otroligt nöjd med min kropp! Faktiskt känner jag mig finare kroppsmässigt nu än vad jag någonsin gjort tidigare! Men jag tycker att träning är kul, det är mitt största intresse och något jag brinner för! Jag vill ha en stark och frisk kropp som orkar mycket och jag vill ta hand om mig själv för att jag vet att det får man tillbaka i längden! Skillnaden hade varit om jag söp för ofta eller gjorde något som uppenbarligen var skadligt för mig själv - men nu är ju situationen helt tvärtom. Så vad är det jag gör så fel? Om någon har svaret på den frågan skulle jag bli otroligt glad, för detta beteende som jag får riktat mot mig tycker jag är så fruktansvärt elakt och fel!
 
Sen när blev det fel att ta hand om sig själv? 
 
Nu blev det som jag befarat ändå... Gnäll, gnäll, gnäll... Jag behövde visst vädra märker jag!
 

Why...?

Jag trodde att jag hade fått min beskärda del utav fysiska plågor så det räckte och blev över för en bra tid framöver.
 
Först ut var magen, som dagligen plågat mig med smärtor sedan jag var 16. Efter det kom hudinfektion 1 & 2 som isolerade mig från omvärlden, och till sist kom urinvägarna som började bråka och som även det kommer att få vara en del utav min vardag framöver. Jag trodde det skulle räcka så, men icke! Istället blommar hudinfektion nummer 3 upp i ansiktet på mig och får mig att må så pass dåligt att jag inte vågar gå ut bland folk längre. De sista dagarna har det blivit så pass illa att hela ansiktet är rött och värker något fruktansvärt, samtidigt som jag skäms över hur det ser ut och inte ens vill att Magnus ska se mig.
 
Jag hade ju äntligen fått ordning på ärren sen den förra omgången och började äntligen känna mig lite normal - varför drabbas jag då utav detta igen?! Jag känner nog ingen som är så noga med att ta hand om sin hy som jag är, och ändå är det alltid jag som får dras med detta. 
 
Just nu är jag i upplösningstillstånd! Jag är så trött på att leva i en kropp som aldrig vill fungera som den ska. Som alltid ger mig en anledning till att inte få må bra helt och fullt! Jag vill inte ha det såhär! Jag vill också kunna leva bekymmersfritt och inte behöva oroa mig över kroppsliga ting hela tiden. Men det kommer aldrig att bli så för min del! Som det ser ut nu så kommer min kropp alltid att ställa till det för mig, och jag orkar verkligen inte ha det såhär länge till!

Fuck lagom

Idag fick jag ett mycket efterlängtat paket - mitt nya supercoola träningslinne från Aldrig Vila! :D
Jag hängde på låset direkt när linnena släpptes och klickade hem ett som nu singlade ner i brevlådan två dagar senare! 
 
Detta linnet är jag lite extra nöjd med, för det ger ett finger till jantelagen! Det visar att jag skiter i om folk tycker att jag inte är feminin som tränar så pass som jag gör, för jag har (precis som er) min syn på vad en snygg kropp är enligt mig och jag formar min kropp så som jag känner att jag trivs med den! Alla tycker olika, och när ni klagar på hur jag ser ut så glömmer ni kanske att det som ni tycker är fint med all säkerhet är skitfult i någon annans ögon! ALLA är vackra på sitt sätt, och det kanske är dags för vissa att mogna till lite och sluta försöka göda sitt ego genom att trycka ner andra! ! 
 
Jag skiter också i att detta är ett kill-linne som även är lite för stort, för dethär budskapet vill jag bära med mig när jag tränar, då det motiverar mig något enormt att se dessa ord i spegeln när jag står på gymmet och pumpar! Man måste våga kliva utanför ramarna och göra det man tror på!
 
För lagom är inte alltid bäst!

In a dark place

Idag var jag ledig, vilket jag ju i och för sig inte fick stor nytta utav då jag har varit helt avdankad hela dagen. Har legat i stolarna ute på balkongen största delen av dagen och bara glott ut i intet - så rolig är jag!
 
Var först en sväng till sjukhuset och fick antibiotika och fick då även veta att min kortisonbehandling blir uppskjuten en vecka pga att dethär tillkom. Jag som hoppades på att få komma igång :( Har haft riktigt, riktigt ont idag och jag hoppas på att antibiotikan ska göra sitt snabbt så att jag får lite "lättnad" från allt. Stod förut och tänkte att "gud vad skönt det ska bli när antibiotikan verkar så jag får må bra", men kom då ganska snabbt på att jag inte blir bra. Smärtan kommer att försvinna, men det ursprungliga problemet gör ju inte det. Detta gav mig panik. Jag har en lång väg kvar, om jag ens blir frisk, och mitt tålamod börjar redan rinna ut. Jag orkar inte finna mig i att inte må bra längre. Jag kan inte koppla bort känslan och detta styr mig 24 timmar om dygnet. Det känns åt helvete, för att vara exakt!
 
Jag försöker hålla hoppet uppe, det gör jag faktiskt, men jäklar vad det är svårt! Jag kastas mellan hopp och förtvivlan hela tiden och jag vet inte hur jag ska orka med min vardag. Hur ska jag orka jobba? Hur ska jag orka plugga? Och om det är så illa att jag inte blir bra från detta - hur f*n gör man då?! Det blir bara för mycket...

Crappy day

Idag är jag inte speciellt glad! 
 
Till följd utav cystoskopin har jag nu även fått en infektion! Som grädde på moset liksom! Detta upptäckte jag efter att ha blivit riktigt dålig på jobbet (illamående, svimfärdig, kallsvettig och ont som tusan i magen), varpå jag fick sjukskriva mig och direkt uppsöka läkare... 
 
Nä, jag ska kura ihop mig i Emelies soffa och tycka lite synd om mig själv! Frugan jobbar ju natt, så jag vägrar ligga ensam hemma i detta tillsånd!

I became an entrance wound to your bedroom grave

Idag är det sängläge och vila som gäller för min del då jag har ont och vill få det bästa resultatet utav gårdagens pers!

Efter att ha varit på utbildning under dagen inför mitt sommarvikariat så tog jag tjuren vid hornen och promenerade ner till sjukhuset. Jag har haft problem (som jag inte nämnt här) länge nog nu och kände inte att jag orkade bollas fram och tillbaka mellan vårdcentralen och kvinnokliniken längre. På akuten fick jag först sitta 1,5 timme, sedan skickade de hem mig och bad mig kontakta vårdcentralen. Fy så arg och uppgiven jag var! Det kändes ju som min sista utväg att bli av med denna outhärdliga situation! Med gråten i halsen ringde jag då till mamma, som tvingade mig att gå upp och knacka på på gyn.avdelningen trots att de stängt mottagningen för dagen. Motvilligt masade jag mig upp och förklarade läget, varpå jag fick ett alldeles underbart mottagande och blev hjälpt snabbt! Tacka gudarna för sådana underbart hjälpsamma människor! Både sköterskan och läkaren som jag träffade var riktiga änglar och jag är så glad att jag gick upp dit. Även Nisse var en ängel som offrade hela sin eftermiddag till att sitta med mig däruppe! Underbara vän!!! Ingreppet var väl dessvärre inte jätteroligt (de gjorde en vidgning utav mitt urinrör) och därav har jag fortfarande smärtor idag, men det ska ju gå åt rätt håll hädanefter!

Det är inte många som vetat om att jag mått dåligt, men jag har dragits med detta i över 2 månader utan att veta vad det är. Det har lett till många sömnlösa nätter och mycket irritation och ledsamhet, men nu hoppas jag att jag ska slippa mer problem framöver!



-- Tidigare inlägg -- Tidigare inlägg -- Tidigare inlägg --
RSS 2.0