Now wicked toungues can speak, and rewrite history

Just nu känner jag mig som väldens sämsta människa, och har ångest till den graden att jag börjar fundera på hur det ens kommer sig att jag förtjänar att gå i ett par skor när jag beter mig som jag gör...
 
Det är väl mycket stressorer runtikring som spelar in, men just denna dagen har fått bägaren att rinna över totalt och jag känner mig så fruktansvärt vidrig som person. Jag fick idag veta att min humor har gjort någon illa, och det ursäktade jag mig såklart för och såg till att reda ut situationen snabbare än ögat då jag aldrig menat att såra, men tankarna började snurra direkt. Om nu en person blev sårad och faktiskt sa det till mig, hur många finns det då som inte delar samma grova humor som jag - som faktiskt upplever mig som rentutav elak bara för att jag har den jargongen?
 
Det satte en stor klump i magen på mig. Det är inte ett dugg synd om mig, jag får ju skylla mig själv, men åh vad ont det gör att bära på dessa känslor. I mitt kompisgäng och i min familj har vi alla samma tuffa attityd gentemot varandra, och skojar gärna på varandras bekostnad. Men där fungerar det ju, för där är alla med på att det just är skämt. Pinsamt nog verkar jag glömma av mig när jag umgås med andra, trots att jag vill att folk runtikring ska få det bästa utav mig, och tråkar även dem även fast jag inte reflekterar över det. 
 
Jag kan må dåligt över att se andra agera illa, men det finns inget som får mig mer illamående och arg än när jag själv inte beter mig som jag tycker att jag borde. Då skäms jag över mig själv, och tycker att de i min närhet kanske borde göra det också. Och jag blir rädd. Rädd för att jag är påväg att bli precis så som den personen jag fasar för att bli. Skulle jag en vacker dag vakna upp och inse att jag betedde mig mot andra på det viset så vet jag inte vart jag skulle göra av mig själv, för jag skulle aldrig vilja få någon annan att känna så som jag kände när jag själv fick det beteendet riktat mot mig....

All hope is gone...

Nu börjar ångesten lätta något och lite klarare och redigare tankar börjar åter formas i mitt huvud.
 
Men åh, så dåligt jag mådde förut idag! Jag har inte nämnt det annat än i träningsbloggen, men sedan nyår har jag haft ett knä som strulat. Har haft en diffus smärta under knäskålen som jag märkt av när jag försökt träna benen, suttit på huk och gått i trappor. När jag stått och gått har jag inte känt någonting, varpå jag antog att det inte var något fara och satte igång med stabiliseringsträning. Knät blev bättre, och till slut var jag i princip symtomfri. Då jag trodde att problemet var någorlunda löst så vågade jag mig på att träna tyngre igen, och det gick ju så bra! Fram tills i början på veckan då jag helt plötsligt vaknade en morgon med samma smärta i knät som tidigare. Det var då det började gå upp för mig att dethär inte verkar vilja gå över så enkelt...
 
Igår försökte jag att bara träna baksidan av benen utan att belasta knät, vilket gick riktigt bra. Fick även lite massage av frugan efteråt och det kändes fortfarande bra. Idag när jag vaknade var dock smärtan närvarande även när jag vilade, och kändes märkbart av när jag gick. Därför bestämde jag mig för att gå ner till en privatläkarklinik, där de har knäspecialister, och boka en tid. 3 veckor skulle jag få lov att vänta - sen släpper sjuksköterskan i receptionen dödsdomen: "Du får inte göra något som belastar knät under tiden, du får bara träna överkroppen om du ska styrketräna". På frågan om jag åtminstone fick cykla eller jogga var svaret även där nej.
 
Behöver jag meddela att jag gick storgråtandes ut från kliniken? Fy så ledsen jag blev! Det är nog inte lätt för någon som inte brinner så hårt för något att förstå, men det kändes som om alla mina drömmar och mål gick i kras. Jag kommer inte att vara i någon fin form i sommar (även om det är det mest oväsentliga i sammanhanget så svider det någonstans ändå efter allt arbete man lagt ner), det blir inte heller något tävlande i år och det blir då alltså även inget gladiatorerna! Fy tusan! Jag antar att det var min tur att få ha lite oflyt nu helt enkelt!
 
Det tog flera samtal med frugan och ett peppande planeringssamtal med Jejje, som hade mängder av ideér på alternativ träning, innan jag kände mig människa nog att gå tillbaka till skolan igen. Trots det så är det fortfarande ett stort tomrum som breder ut sig inom mig. Mycket utav det är rädsla. Visst, jag skulle kunna vila benen helt i tre veckor OM jag visste att det bara skulle bli tre veckor, och inte mer efter det. Men då jag inte vet vad det är för fel på knät så vet jag ju inte heller vad domen blir efter läkarbesöket. Tänk om det blir operation? Tänk om det blir flera månader med enbart lätt rehabträning? ALLT jag jobbat så hårt för kommer ju bara vara ett minne blott då. Och hur ska jag kunna instruera när jag inte kan knäböja? Hur ska jag kunna jobba på sjukhuset om jag inte får belasta mitt knä? Usch, det ligger så många frågetecken i mig och gror...
 
Dethär var absolut ett bakslag av värsta sort!!!

A bad day..

Idag är verkligen, verkligen ingen bra dag! Åh vad jag längtar tills frugan kommer och hämtar mig så jag får trygga mig lite i hans närvaro och tänka på annat!

Can you feel my voice breathing life into you?

Nu har jag för första gången på mångamånga dagar lite såkallad "egentid", och ska nu försöka komma på något mysigt att fylla den med. 
 
Jag är ju egentligen lite av en ensamvarg, och tycker oftast det är skönt att få en stund för mig själv om dagarna. Tycker det kan bli för mycket att ha folk runtomkring mig hela dagen, bortsett från Magnus då. Honom har jag vant mig vid att ha nära inpå mig, så han är som en andra del av mig! Min bättre halva helt enkelt! Nu på senaste har jag dock börja komma ifrån detta mer och mer. Jag tycker inte alls att det är lika skönt att vara själv längre, utan är alltsom oftast i sällskap av någon och tycker då istället att det blir tråkigt att komma hem till ensamheten om Magnus är iväg och jobbar. Det är lustigt hur man kan förändras så mycket. Jag har ju alltid varit på detta vis. Dock tror jag att det är en förändring till det bättre, jag hinner ju spendera ännu mer tid med mina underbara vänner när jag är mer aktiv och tar mig utanför dörren! (:
 
 
Nu ska jag dock vara själv fram tills Mange kommer hem, det har jag minsann bestämt! Tiden ska spenderas med lite pyssel. Först tänker jag faktiskt dammsuga, och sen ska jag pyssla om mig själv med ett varmt bad och ansiktsmask - självklart med ett iskallt glas Pepsi Max i handen! Det låter inte helt fel - jag tror jag smiter iväg från datorn nu! 

I hate it!

Det är inte mycket här i världen som jag rakt från hjärtat kan säga att jag hatar, men under det senaste året har jag om och om igen blivit påmind om hur starkt jag OGILLAR att cykla! Fytusan så aggresiv jag blir utav det! Det är inte många saker som kan orsaka kort stubin hos mig, men här har jag verkligen hittat min akilleshäl! Känner mig ungefär som madame Mim från svärdet i stenen (den MÅSTE ni väl ha sett som barn?!) "Jag haaaaaatar solsken" Fast i detta fall cykling då. Ja, ni förstår nog! Jag sitter likt en arg bulldog och morrar åt allt när jag trampar fram på detdär stålmojet! 
 
Varför blir jag så irriterad utav detta då? Jo, för det första så är det bara jävligt jobbigt att cykla. Man blir svettig när man inte vill bli det - exempelvis när man ska och jobba och inte vill se ut som om man nyss besökt gymmet när man kommer fram. Självklart lägger även växlarna av på kräket när det är kallt ute, så att man får trampa som en idiot på ettan som knappt tar en framåt och i princip se sig själv bli omkörd av farmor med rullatorn mitt i sin ansträngning. Släng på lite motvind också så är receptet på ren och skär ilska komplett! 
 
För det andra så blåser det i både ögon och öron - ögonen rinner som niagarafallen, och när man väl kliver av sitt skitfordon kan folk lätt missta en för att precis ha klivit ur tv-soffan och sett klart "the notebook". Öronen svider något fruktansvärt av den kalla luften, och inte ens mössjäkeln kan hålla isvindarna ute. Med andra ord är man i princip både döv och blind när man kommer fram! 
 
För det tredje, och det som troligtvis bidrar mest till min frustration, så är man hatad utav precis alla när man tar sig an rollen som cyklist! Bilisterna hatar en när man idiottrampar fram på vägen i ettans växel, fotgängarna hatar en när man väl fått lite rull och tagit sig undan de muttrande bilförarna och upp på gång/cykelvägen! Där ska man inte vara tycker de, och blänger ilsket på en - både när man susar förbi med farten man fått upp, och när de traskar förbi en igen när man är åter till att idiottrampa på ettan igen. Cyklisterna, ja de hatar en för att man ser ut som ett ilsket bi där man trampar fram! Och det är ömsesidigt - när jag cyklar hatar jag dem alla!
 
 
Det är ett jäkla påhitt detdär! Och för övrigt så är jag fruktansvärt usel på det! Tacka vet jag två friska ben som klarar av att promenera! Jag tar nog hellre 10-20 minuter längre på mig att komma fram - och då vara fridfull i sinnet - än att vara ett omkringvandrande monster när jag väl nått min slutdestination!

I'm ready but I'm wrong, and I'm blind to it all

Jag på det senaste kommit till insikt med något gällande mig själv.
 
Jag ursäktar mig alltid för att jag har så mycket omkring mig och inte riktigt tycker mig hinna med allt och alla runtikring, och påpekar ofta att "Snaaart går jag ut på praktik, då har jag tid" Snaaaart är praktiken slut, då blir det lugnare" "Snart är det sommarlov..." etc. Sanningen är nog så att det är såhär vuxenlivet ser ut. Trots att jag studerar nu och har mycket med det så KAN jag ju faktiskt lägga upp dagarna på ett annat sätt. Det som dock gör att jag har svårt att ta mig för att göra saker är att jag går runt med en stress hängandes över mig 24/7, då jag vet att det är så mycket jag borde göra. 
 
Jag kan komma på mig själv med att tänka att nu är jag snart färdig - snart slipper jag studierna och kommer ut i arbetslivet, DÅ ska jag minsann ta tag i allt runtikring. Men sanningen är ju även här att jag då kommer att gå på ett fast schema, något som jag i dagsläget inte alls tycker är speciellt roligt då jag vant mig vid att kunna vara lite flexibel med tiderna. Jag kommer säkert att vara precis lika stressad då som jag är nu. Jag är ju trots allt så av naturen...
 
Därför är min uppgift till mig själv nu att stanna upp och leva i nuet. Jag vet att jag fått säga det till mig själv många gånger förut, men jag blir bara värre och värre när det kommer till att längta förbi vissa perioder i livet. Allt är värt att upplevas, och nu ska jag bannemig dra i handbromsen och bara nöja mig med vad jag i nuläget har. Jobba kommer jag ha all tid i världen att göra när jag tagit min examen, så nu ska jag allt se till att NJUTA av att vara student ett tag till!
 

We are the disillusioned. We've been left wanting more

Första måltiden är nere! Nu får vi vänta med spänning och se om den gör susen i kroppen!
 
Eller, någon vidare värst måltid blev det väl inte egentligen, men lagad mat var det i alla fall. Hemmagjort potatismos med lite extra smör i bara för att bygga upp energiförrådet i kroppen lite. Förhoppningsvis blir jag lite piggare nu och kan vänja in magen vid mat, så att jag kan äta lite mer senare idag. Sålänge varvar jag med mina näringsdrycker! Mamma hade skickat med syster lite tårta hem som jag och Mange skulle få som tröst för att vi inte kunde komma i söndags, så jag hoppas på att den ska kunna slinka ner ikväll också! Det kan gå åt nu! Allt som trillar ner i magen och stannar där är guld värt i mina ögon nu. Efter två vändor kräkstormar så är man inte allför sugen på att äta någonting alls, så man får ta vara på det man lyckas få smak för!
 
För övrigt så har jag en sådan fruktansvärd sommar-längtan nu! Jag vill slippa pälsa på mig så fort jag går ut! Jag vill ha solsken, värme & kunna gå i shorts eller klänning och faktiskt känna mig lite fin! Tro det eller ej, men jag längtar till och med efter att få bli lite solbränd! Det hör ni nog inte mig säga allför många gånger! Jag är väl ingen solhetsare direkt, men nu när jag suttit och tittat på kort från tidigare somrar så ser man ju ganska tydligt att man är en ganska så mycket snyggare version av sig själv under sommarhalvåret! Solarium kommer dock inte på fråga, det är onaturligt och bara jäkligt dumt! Visste ni att risken för malignt melanom (den värsta sortens hudcancer) ökar med 80 % om man solar solarium innan man fyllt 30? Vill man verkligen riskera det för att få en fejkad läderbränna som ändå inte sitter särskilt länge och gör att din hud åldras i förtid? Jag avstår hellre - i alla lägen! 
 
Nä, jag ska väl inte hetsa till sommaren - jag har mycket att leva för här och nu, och kan då lika gärna passa på att njuta av nuet så länge! Det är faktiskt ganska mysigt att se våren knacka på dörren! Jag älskar att se snön smälta bort och få vakna utav fågelkvitter utanför fönstret! Det spritter i hela kroppen på mig då! Bäst av allt startar man dagen med en solig promenad till praktik/skolan, och hinner då samla massor utav energi innan man är på plats! Vilken stämningshöjare! 
 
Ska nog faktiskt försöka mig på att gå ut och traska en sväng i vårluften så fort maten lagt sig tryggt i magen och jag ser att det inte blir totalkaos utav det hela! Det gör nog gott för själen!



I'm free to breathe again

Idag har jag haft en väldigt lugn dag hittills, och därmed alldeles för mycket tid över till att spåna. För min del brukar det inte vara alltför bra, då jag ofta kan må dåligt utav att tänka och fundera för mycket - men idag har det faktiskt lett till något bra!
 
Jag har suttit och bläddrat i mitt bloggarkiv och läst gamla inlägg, från både bra och dåliga tider, och funderat över både nuet och då. Där jag är idag kan jag inte förstå hur jag kunde vara så osäker i mig själv för bara 2-3 år sedan. Hur jag tog åt mig utav precis allt som alla sa till mig och om mig. Idag har jag kommit till det stadiet där jag känner att jag har hittat mig själv och den personen jag vill vara. Jag orkar inte längre lägga energi på att tänka att någon annan kanske skulle gilla mig bättre om jag var på något annat sätt, utan jag finner mig i att man fungerar bättre med vissa människor än med andra. Någon gång måste man ju landa i sig själv och se vad man själv vill få ut utav sina bekantskaper också, inte bara vad de förväntar sig att få ut utav en själv. Det är ju ändå man själv som i slutändan ska leva med sitt beteende och trivas med den man är och de man har runtomkring sig, resten får ju faktiskt ansvara för sig och sitt.
 
Med detta menar jag inte att jag tycker mig ha lagt på något dålig attityd gentemot folk. Jag älskar fortfarande att göra andra glada, och går gärna utom mig för att lyckas med detta. MEN inte på bekostnad av mitt eget mående. Duger man inte som man är, så är det inte i mina ögon någon menig med att försöka vara någon annan i någons ögon, det håller aldrig i längden ändå.  
 
Jag har fått ta många elaka kommentarer gällande min träning, och det är ju inte jätteaccepterat som tjej att träna såsom jag gör. Det är tur att jag är i det stadiet jag är nu, då jag enbart går efter vad jag tycker är snyggt och vad jag mår bra utav själv - annars hade nog de kommentarerna kunnat få mig att må väldigt dåligt. Bita ifrån när de kommer, det tänker jag dock absolut fortsätta att göra av ren princip - för jag tycker inte att det på något sätt är okej att påpeka till någon annan hur de ska se ut och inte, och absolut inte att sitta och skriva till någon att denne är ful. Det är lågstadienivå, och har man inte växt ifrån den uppfattningen om att snyggast är bäst så kanske det är bäst att vara tyst tills man har något bättre att säga. Livet handlar, i alla fall inte för min del, om att vara snygg i någon annans ögon - vad vinner man på det, mer än bekräftelse? Jag vill må bra i min kropp och med de människor jag omger mig med samt uppfylla mina drömmar. Det är allt som är värt något i mina ögon...
 

I live with the memories, regret is my home. This is my true freedom

Idag har jag gjort mig skyldig till att starta en väldigt hetsig diskussion bland mina facebookkamrater! Det är lite intressant att se hur ett ämne kan göra människor så upprörda och agiterade gentemot människor de aldrig träffat! Jag försökte väl hålla mig utanför diskuterandet, men frågan var faktiskt seriöst ställd (med glimten i ögat): jag ville veta svaret!
 
Det hela bottnade väl inte i en lika rolig situation. Saken är den att detta nog var mitt sätt att lätta upp stämningen för mig själv under lite av en existensiell kris jag haft på sistone. Morgonen blev en mycket djup sådan för min och Manges del, då jag under natten vaknade upp i en utav många dödsångestattacker jag under de sista veckorna plågats utav, och vi satt och pratade kring mina tankar. Efter att han åkt iväg fortsatte jag att spåna, och kom av någon anledning in på skapelseberättelsen. Det var då frågan väcktes: 
 
Kan ju tillägga att diskussionen fortfarande är i full gång i skrivandets stund ;)
 

Jag tror att hela min nyuppväckta ångestproblematik grundar sig i att jag på sätt och vis kommit i nära kontakt med döden på sistone. Dels via krocken, där jag för en stund trodde att jag var på väg att ta mitt sista andetag, och dels på avdelningen där jag nu har praktik. Jag har fått en helt annan syn på livet, på bara någon månad. Helt plötsligt kan jag inte ens förstå hur jag kunnat gå och slösa tid på att bekymra mig över småsaker, när jag vet att man bara lever en gång. Och denhär gången kan ju vara slut när som helst! Varför då spendera sina dagar med att vara onödigt nere? Jag vill njuta av den tiden jag får och för det har jag nu insett att det krävs en helt annan inställning än vad jag haft tidigare! Det finns positiva sidor i allt och alla - om ni bara visste hur mycket gladare man blir utav att tänka så!
 
Jag har först nu, när jag kommit ut på min praktik, insett hur skört ett människoliv egentligen är. Hur små saker som kan få det hela att bara ta slut. Att ett enda organ, hjärnan, kan styra ens varande och inte varande på så många olika sätt - och trots detta vara så känslig! Och jag pratar inte bara om att dö. Minsta lilla skada i fel område och du är inte du längre. Du kanske tappar din personlighet, dina minnen eller några utav dina kroppsliga funktioner - och allt detta bara inom loppet av några minuter. Du kanske inte ens hinner förstå själv att den du var precis dog. Eller att hela du dog...
 
Det är ganska tunga tankar jag fått dras med, men eftersom jag försöker tänka positivt så gör jag allt i min makt för att bearbeta dem och ta mig igenom denna ångestperiod! Det går ju faktiskt att repa sig från det mesta, både kropplsigt och mentalt, det ska man vara medveten om! Det gäller bara att vara envis och kämpa! Precis som jag tänker vara nu, med min ångest! 
 
  

Silence your fear, we've got to move higher. Unlock the stars in the sky guarding us all

Idag är jag riktigt, riktigt stolt över mig själv faktiskt!
 
Trots att det tog emot något enormt att gå upp ur sängen imorse så tog jag mig iväg till skolan, klarade av att vara närvarande i nuet och gick iväg och tränade efteråt - något som fick mig att må mycket bättre i huvudet! Hann bara komma hem och äta, sen var jag ÄNNU duktigare och satte mig i soffan och pluggade.. Eller ja, jag somnade ganska snabbt med boken i hand. Tanken var ju god i alla fall! Vaknade dock av mitt egna skrik efter att återigen ha drömt samma hemska mardröm! Har nog aldrig varit med om maken till något sånt! När ska jag sluta drömma såhär?
 
Jag vet ju att jag är en person som ältar, tänker mycket och överanalyserar saker ner till minsta beståndsdel - men någon gång måste det ju ta slut? Nu vet jag ju också att det bara är två dagar sedan det hände, och att jag inte förrän igår verkligen förstod vad det var som hade hänt, men nu tycker jag att jag ska kunna sluta upp att tänka på dumheter och fokusera på allt bra istället!
 
 

How can people be so heartless?

En sak som slog mig under gårdagen, som jag faktiskt än idag retar mig något enormt på, är hur okänsliga och taktlösa människor kan vara.
 
Mitt i allt kaos, där vi hade hjälp utav några fantastiska medmänniskor som gjorde allt i sin makt för att lösa situationen, så fanns där "folk" (som jag nästan istället vill kalla något riktigt fult) som trängde sig fram bara för att filma/fota och på så vis gotta sig i våran olycka bara för att de tyckte det var häftigt... Hur tänker man då? Förstår man inte att det ligger ganska mycket känslor i en sådan upplevelse? Varför kan man inte bara visa lite respekt och hålla sig ur vägen för de som faktiskt gör något om man ändå inte är där för att hjälpa?
 
Jag minns extra mycket en dam, som jag blev så förbannad på! Jag sprang bak mot bilen för att hämta ett grimskaft som vi kunde använda för att dra loss ena hästens ben med och när jag kom tillbaka stod hon mitt ivägen mellan en annan bil och räcket så jag inte kom förbi, var fullt fokuserad med att fota med sin mobil, och vägrade flytta på sig när jag skulle ta mig fram... Vem gör så?! Hade jag inte haft huvudet fyllt med annat hade jag berättat för henne hur respektlös hon var...
 
Nåväl.. Inte värt att reta upp sig över antar jag.. Det är bara så mycket tankar och känslor som surrar i huvudet så man har snart gått igenom hela känslobanken. Tröstshoppat har jag med gjort! Både dendär efterlängtade svarta runda ryamattan som vi så länge velat ha till sovrummet och en supermysig filt som jag ikväll kunde gosa ner mig i när Emelie och hundarna var över och sällskapade mig framför X-factor. 
 
Lite plugg fick jag gjort, men inget värt att hänga i julgranen! Imorgon ska bli en bättre dag - det bara måste bli det! Trygg kan jag i alla fall vara med att onsdag blir magisk, för då kommer Mange äntligen hem och då är det 100% glädje som kommer att fylla min kropp!

Guarded by angels

Usch, det känns verkligen som att jag just nu bara behöver få ur mig allting.
 
Mest av allt skulle jag egentligen bara vilja prata med Magnus, ännu hellre ha honom här, men just nu är ingenting utav det möjligt. Han kommer hem först på onsdag och när jag vaknade imorse hade jag fått meddelanden på Skype om att hans laddare till datorn gått sönder och att det bara var 5 minuters batteritid kvar innan hans dator skulle slockna. Vi kan alltså inte prata med varandra förrän han står på svensk mark på onsdag morgon.
 
Vet inte hur jag ska börja med att förklara gårdagen, mer än att det är det mest overkliga jag någonsin upplevt. Jag kände mig inte som att jag befann mig i min egen kropp förrän jag satt på akuten och allting började sjunka in i huvudet på mig och jag på riktigt insåg vad vi precis varit med om. Jag ska väl ta det hela från början antar jag.
 
Vi var på väg att flytta Lindas hästar till det nya stallet de ska stå i. De första hästarna var på plats och vi körde nu de två sista längs söderleden, när transporten började kränga något fruktansvärt och drog med sig bilen fram och tillbaka mellan körbanorna. Det blev bara värre och värre och helt plötsligt slungades bilen runt och jag hann bara tänka att "nu dör vi" innan vi smällde in i mitträcket mellan körbanorna. Hästtransporten lossnade från bilen, välte över på sidan och flög iväg bortpå vägen. Vi var ute ur bilen på sekunder och sprang bort för att kolla hur hästarna klarade sig. Det var nog de längsta metrarna någonsin, när man inte visste vilken syn som skulle möta en när man kom fram. 
 
Allting som hände därefter känns som ett enda stort virrvarr, då man totalt tappade uppfattning om både tid och rum. Det enda som just då fanns i huvudet var att få loss hästarna och att hjälpa Linda. Det kom ganska snabbt ett helt gäng med fantastiska människor som hjälpte oss att få loss och få ut hästarna (den ena hästen låg fast under skiljeväggen samt med den andra hästen över) och det kändes verkligen som ett mirakel hade inträffat när de sedan stod därute båda två - uppe på benen och så fantastiskt samlade med tanke på omständigheterna! 
 
Vi fick hjälp att se till så att hästarna fick stå i ett stall i närheten sålänge samt att de kollades igenom, sedan fick vi åka upp till akuten för undersökning. Både Linda och jag klarade oss undan med lite mindre krämpor som botas med smärtlindring i någon vecka framöver och det känns helt otroligt att vi alla klarade oss så himla bra fysiskt! Som vi sa till varandra igår - vi hade verkligen änglavakt denna dag! 
 
Sen var det ju såklart den mentala biten. För min del tog det en ganska lång stund innan jag blev chockad. Just i stunden var jag så otroligt fokuserad på att få ut hästarna och jag ville inte bryta ihop framför Linda då jag ville vara ett stöd för henne och samtidigt kände lite så att "dethär händer inte mig, det är Linda det är synd om". Men när jag sedan kom hem och lugnade ner mig kom smällen! Jag somnade ganska snabbt, men hela min natt kantades utav samma mardröm om och om igen och jag vet inte hur många gånger jag vaknade skrikandes och gråtandes över att ha upplevt samma situation igen. 
 
Nu har jag vilat upp mig hemma varpå jag är något lugnare, och får förhoppningsvis komma iväg och träffa både Linda och hästarna senare. Det tror jag kommer att göra susen. Det är ju trots allt skönast att prata med den man upplevde detta tillsammans med - man förstår ju såklart varandras känslor bäst. Dock kan jag ju säga att jag tar cykeln dit - än är jag nog inte redo att sätta mig i en bil igen!
 
http://nt.se/nyheter/artikel.aspx?articleid=7971278
 
 
 

You're the one thing that I'm missing here

Just nu är det alltför märkbart att du inte är här...
 
Det är helg, jag har därmed alldeles för mycket dötid och det är just på helgdagarna som vi i vanliga fall hade haft mest tid för varandra. Igårkväll hade jag filmkväll med tjejerna, vilket var supermysigt, men när jag åter kom hem till nesamheten så tog det riktigt hårt. Jag saknar dig så fruktansvärt mycket just nu Magnus!!! Inte ens en vecka har gått utav den tiden jag måste hålla ut, men jag tycker redan att det börjar bli dags för dig att komma hem, för jag orkar inte sakna dig såhär alltför länge till!
 
Likadant var det att vakna ensam imorse, i en tom och morgonkall säng, och bara ligga där och stirra upp i taket och inte riktigt veta vad man skulle ta sig för, för att få tiden att flyta på lite fortare. Jag vet att veckodagarna kommer att gå fort. Jag har tenta samt mycket plugg i övrigt och jag kommer säkerligen ha fått komma igång och träna igen om förkylningen ger med sig. Sen är det bara en sånhär hemsk helg till att uthärda innan dagarna helt plötsligt är väldigt få tills du är hemma hos mig igen ♥

Living's a wicked dream, where things turn out all wrong. We're all so weak, no matter how strong

Jag låter troligtvis som en riktig tok just nu som hoppar fram och tillbaka från dag till dag med att vara helnere och jätteglad. I den sinnesstämningen jag är just nu krävs det inte mycket för att putta mig i någon utav riktningarna, då jag känner mig så fruktansvärt känslig och instabil (känslomässigt)!
 
Idag har jag alltså haft en riktigt, riktigt jobbig dag! Det hela började under natten då jag vaknade i total panik, mitt i en ångestattack med hjärtklappning och hela faderullan och var alldeles uppriven! Det tog mig en bra stund att lugna ner mig själv, och jag kunde inte somna förrän tre timmar senare. Trots trötthet och förkylning (som idag verkar ha utvecklats till en bihåleinflammation... igen) tog jag mig faktiskt ändå iväg till linköping för en heldag med föreläsningar! Hade som tur var glada Stina vid min sida under större delen av dagen, och hon lyckades hålla modet uppe på mig trots att jag var orolig som tusan.
 
När jag kom hem ringde Magnus på Skype, och gud så skönt det var att få prata av sig! Och att få se honom - det var nog det bästa av allt! Dock grinade jag som ett barn under den första halvtimmen, men när han lyckats få mig på bättre humör hade vi sedan en timmes jättemysigt samtal med både skratt och glädjetårar (jag kommer tydligen inte undan dedär tårarna hur jag än går :P )! Det som är jobbigt för min del är att jag verkligen inte kan få tag på honom när jag vill, utan jag måste vänta tills han har tid att ringa. Detta kombinerat med min ångest, som gör att jag får för mig att det har hänt saker hela tiden, gör att jag går som på nålar om dagarna just nu med mobilen i högsta hugg! Nu har vi lagt upp en fin liten plan, så att han ringer på samma tid varje dag - vilket känns superskönt för min del! Jag behöver inte gå och vänta och undra, eller vakta telefonen i rädsla över att jag ska missa hans samtal, utan istället vet jag precis när han kommer att ringa och jag vet att jag kommer att höra ifrån honom! Så nu ska jag nog kunna bli en gladare Linda framöver ;)
 
En liten bild på fina Hero, från gårdagens stallbesök :)
 
Nu blir det tacokväll med mor min :) 

Black as night. Cold as ice

Det här är en fruktansvärd, fruktansvärd dag! Jag önskar at jag kunde ha någon sorts garanti på att det kommer att bli bättre ju längre dagarna går, men då jag känner mig själv alltför väl så vet jag tyvärr bättre än så!
 
Förtvivlan ligger knuten som en klump i magen och jag vet inte vart jag ska vända mig för att få ur mig den frustrationen och den ledsamheten som just nu tar över min kropp. Jag vill inte dethär! Denhär dagen har jag velat skjuta så långt ifrån mig som jag bara möjligen kunnat, men likförbannat infann den sig ändå! Varför ska jag tvingas sitta hemma och må dåligt såhär länge?! Det känns så jävla orättvist! Jag vet att man inte bokstavligt talat behöver sitta hemma hela dagarna, men jag fungerar tyvärr inte på så vis att jag kan koppla bort sånt som grämer mig bara genom att gå utanför dörren. Det följer med mig i allt jag gör och får mig att gå omkring som ett håglöst skal. Jag vet att det handlar om att ta ansvar för sitt eget mående, men just nu har jag ingen lust! Jag vill bara krypa ihop, gråta och tycka fördjäkla synd om mig själv!
 
Morgonen var så fruktansvärt jobbig. Jag följde med ner till stationen för att vinka av honom, men var tvungen att gå därifrån innan tåget gick för att tårarna bara vällde upp i ögonen på mig och jag skämdes så dant inför de andra. Jag klarade inte ens av att se mina egna svärföräldrar i ögonen och önska dem en trevlig resa, utan gjorde det istället ohyfsat i farten därifrån! 
 
Det är inte bara det att vi ska vara ifrån varandra som gör mig ledsen. Det är utanförskapen. Jag tror just nu att det mest handlar om den. Jag skulle egentligen varit där och dela dethär med honom, men istället sitter jag här; dränkt i plugg och med en jävla statistiktenta hängandes över mig som jag egentligen känner för att strunta fullständigt i just nu. Jag vet inte ens vad jag ska med sk*ten till...
 
Usch, jag orkar inte med mera motgångar just nu...

The sadness I carry so deep in my heart for what could have been at my feet

Idag borde jag faktiskt inte skriva mycket alls, med risk för att det blir ett evigt gnällande från min sida, då jag inte alls har en speciellt bra dag!
 
Jag är hängig, sur och fruktansvärt besviken på hur människor som ska föreställa att stå mig nära beter sig bakom min rygg. Jag vet att jag bara borde släppa det och inse att jag har andra människor runtom mig som faktiskt värdesätter mig som vän och som inte skulle kunna tänka tanken på att bete sig på det viset. Som man vet vart man har i alla lägen. Jag vet att det är de vännerna som jag bör ägna min tid och energi åt, för det är de som ger mig glädje och värme, men jag är ju så fruktansvärt mjäkig. Jag blir fruktansvärt ledsen när jag känner mig illa behandlad av människor, men samtidigt försöker jag gång på gång intala mig själv att det är bra människor i grunden - att det bara blev fel just den gången. Och den gången.. Och den gången också... Någon gång på vägen kanske det är dags att inse att det inte bara är engångshändelser, utan att de personer man trott sig känna visar sig vara några helt andra än vad de först verkat. Eller helt enkelt förändrats... Alternativt inte kan ta att jag har förändrat mina vanor...
 
Jag trodde inte det var möjligt att bli så illa omtyckt och offer för andras skitsnack bara för att man gör något som får en själv att må bra. Att ta hand om sin egen kropp och hälsa kan väl omöjligt skada någon annan? Visst, kanske indirekt genom att skapa osäkerhet hos de som själv inte orkar hålla den aktivitetsnivån som jag gör, men det tycker jag absolut inte ger någon en anledning till att prata illa bakom min rygg. Speciellt inte när man står varandra såpass nära att det inte alls borde vara ett problem att prata MED mig om det. 
 
Jag tränar inte för att jag har en piska i ryggen av någon anledning. Jag ÄR otroligt nöjd med min kropp! Faktiskt känner jag mig finare kroppsmässigt nu än vad jag någonsin gjort tidigare! Men jag tycker att träning är kul, det är mitt största intresse och något jag brinner för! Jag vill ha en stark och frisk kropp som orkar mycket och jag vill ta hand om mig själv för att jag vet att det får man tillbaka i längden! Skillnaden hade varit om jag söp för ofta eller gjorde något som uppenbarligen var skadligt för mig själv - men nu är ju situationen helt tvärtom. Så vad är det jag gör så fel? Om någon har svaret på den frågan skulle jag bli otroligt glad, för detta beteende som jag får riktat mot mig tycker jag är så fruktansvärt elakt och fel!
 
Sen när blev det fel att ta hand om sig själv? 
 
Nu blev det som jag befarat ändå... Gnäll, gnäll, gnäll... Jag behövde visst vädra märker jag!
 

The fight has been lost, I can concede. The apathy born a long time ago has grown to what I can’t defeat

Idag har jag återigen haft en riktig down-dag.
 
Jag vaknade på en skapligt bra sida, började plocka och fixa med tvätt, tvingade upp karln ur sängen och tvättade både sängkläder och kuddar och kände mig lite allmänt duktig som hade gjort så mycket nytta innan lunchtid. Nedslaget kom när jag skulle fortsätta att vara duktig och drog upp rullgardinen i sovrummet (som i annat fall gärna kan stanna nerdragen större delen utav dagen) och på vägen tillbaka slänger en blick i spegeln på sovrumsväggen! Big mistake! I den sneda belysningen från fönstret såg mitt ansikte alldeles förskräckligt ut och jag blev återigen alldeles uppriven! I denna anda fortsatte sedan dagen och jag har varit gråtmild och överkänslig hela tiden!
 
Tog mig trots det iväg till gymmet, med ansiktet överspacklat, och försökte ge mig på att träna lite- det brukar ju göra mig så glad! Dock var grabbarna på retstickehumör och noterade tyvärr inte att jag inte var upplagd för det idag och därför blev det tyvärr ett mer ledsamt än glädjande besök där.
 
Jag är så trött på att gråta över min egen spegelbild! Jag trodde att jag var på väg att må bättre! Jag har fått min medicin, jag är noga med att ta den rätt och jag gör allt för att läka - både på insidan och utsidan! Jag behöver få lite medvind nu, för detta konstanta trampande i en till synes oändlig uppförsbacke börjar trötta ut mig ordentligt och jag vet inte vad jag ska ta mig till längre! I mina ögon handlar inte detta om fåfänga, då jag inte har några som helst ambitioner på att vara snygg i andras ögon. Det handlar om att inte få känna sig normal - att ständigt gå runt med känslan av att människor runtom granskar ens ansikte i avsky så fort de tittar på en. Jag har vid ett flertal tillfällen fräst ifrån till både Mange och vänner och bett dem sluta granska mitt äckliga ansikte, för att då förvånat få till svar att de bara tittar på mig när jag pratar. Usch, det känns som om jag håller på att tappa förståndet totalt :(

The path of misery

Nu får man nog säga att det är höst ute va? 
 
Om bara 2 dagar stegar vi ju redan in i september månad, och det känns tråkigt att vi aldrig hann få en riktig sommar att njuta utav! Nu väntar kyla, regn och mörker - inget jag föredrar på något vis! Det enda skulle väl vara alla mysiga höstkläder man får klä sig i och att det faktisk är ganska mysigt att krypa ihop med frugan i en tjock filt i soffan och dricka en varm kopp te!
 
Min sommar har, förutom den vädermässiga biten, faktiskt inte varit bra alls. Jag måste nog säga att det är den värsta på mångamånga år! Den har bestått utav tårar, ångest och själasveda nästan raktigenom - dock med inslag utav lyckliga, varma stunder! Nu när hösten tågar in börjar jag faktiskt må bättre, både fysiskt och psykiskt, och jag hoppas verkligen att det ska fortsätta gå uppåt härifrån. Jag har varken tid eller lust att må dåligt. Nu har jag fått min beskärda del utav den varan - nu vill jag vara glad och må bra!
 
Att problem med kroppen kan få en att må så dåligt psykiskt, det hade jag nästan glömt bort! Den rädsla, ångest och ledsamhet det framkallar är fruktansvärd att bära med sig dag in och dag ut. Nu vet jag ju såklart att folk lider utav värre saker, men som jag ser det så har alla sin egna toleransnivå och det som kan vara en bagatell i en annans ögon råkar just nu vara något som lyckades knäcka mig totalt. Man vet inte hur vissa saker känns innan man hamnat i situationen själv, så enkelt är det.
 
Jag har dragits med två nytillkomna dumheter under sommarens gång, och i mitt huvud har det inte funnits tankar gällande mycket annat än just det. Huden tror jag *pepparpeppar* är på bättringsvägen. Jag kan numera gå förbi en spegel utan att gråta och få ångestutbrott. Och nej, jag överdriver inte. Varje morgon när det har varit dags att göra mig iordning, och varje kväll när jag tvättat av mig sminket har jag brytit ihop i total ångest och velat slå sönder spegeln för att jag blivit så otroligt ledsen över synen som jag mött. Jag har alldrig varit en sån som tycker att jag är speciellt snygg, jag ser bara ut som jag gör helt enkelt och det har jag försökt jobba med att acceptera, men att titta i spegeln och se något som ser ut att vara hämtat ur en skräckfilm (för det är så det har sett ut i mina ögon) gör en alldeles förkrossad - om och om igen. Det värsta är att man mellan varven hunnit bygga upp sitt hopp. Man har hunnit tänka att "nästa gång jag ser mig i spegeln, kommer det att kännas bättre", men likväl får man samma chock nästa gång man står där och faller återigen ihop i tårar. Jag har varit så otroligt elak mot mig själv, och kallat mig själv så otroligt fula saker - allt från missfoster till cirkusfreak och alla andra tänkbara dumheter. Jag har för första gången i mitt liv önskat livet ur mig själv, och känslan av att höra sig själv säga de orden högt är nog det mest skrämmande jag varit med om - det gjorde mig rädd för mig själv. Nu måste jag alltså börja om helt från början igen med att acceptera mig som jag är och vara lite snällare mot mig själv. Jag måste bygga upp mig själv och mitt självförtroende från grunden.
 
Stackars, stackars Magnus! För fy vilken otroligt tråkig fästmö han har fått leva med under de sista månaderna. Jag har under perioder vägrat lämna lägenheten. Under 2-3 veckors tid satt jag instängd hemma och gick bara ut när jag var tvungen. Skulle vi umgås fick det ske innanför hemmets väggar. Hans tålamod har verkligen satts på prov under denna tid och jag fattar inte hur han har orkat varit så stark som han har varit! Jag tackar verkligen alla högre makter som finns för att han fortfarande är kvar vid min sida, lika optimistisk och underbar som alltid. Visst har han vid 2 tillfällen tappat tålamodet och sagt åt mig att skärpa mig - han är ju bara människa han också och han har inte fått mycket utrymme för sig själv och sina känslor när jag har mått på detta vis - men har lika snabbt efter det gått tillbaka till att vara hur stöttande och förstående som helst och har försökt trygga mig med alla möjliga synsätt och lösningar! Trots att jag stått i tårar och skrikit om att jag är så jävla äcklig har han varit där, fångat upp mig i armarna och tusen gånger förklarat för mig att jag är vackrast i världen och att lite rött i ansiktet aldrig kommer att ändra på det. Mer än någonsin uppskattar jag nu att jag hittat en så underbart fin karl och att hans kärlek är stark nog att klara av en sånhär period utan att få honom att tveka. NU är det verkligen hans tur att få bli ompysslad och sedd på alla tänkbara vis! Han förtjänar bara det bästa, och det är precis vad han framöver ska få! ♥

I don't know which me that I love. Got no reflection

Idag har jag fått träffa en person som givit mig något som jag inte haft på månader nu - hopp! Hopp om att saker och ting kanske inte är så omöjligt som jag tror och hopp om att framtiden kan se ljusare ut! Detta har fått mig att för stunden känna en sån underbar lättnad. Jag tror det krävs att vara stark i psyket och orka kämpa för att bli bättre, och denna styrka hittar jag inte genom att gå runt och vara deppig!
 
Jag var nämligen på min sista kortisonbehandling idag, och har än så länge inte fått önskat resultat - tyvärr. Då kvinnan som brukar behandla mig var på semester (det bör dock nämnas att även hon är en riktig guldklimp!), fick jag träffa en annan som hade många nya tips och råd att ge mig, samt gav mig en plan inför framtiden som gjorde att jag känner mig i trygga händer. Hon lät som att hon hade varit med om detta många gånger och hon kunde svara ordentligt på alla frågor och funderingar jag hade samt gav mig många lugnande ord. Ett riktigt tryggande samtal blev det utav det hela, något jag verkligen behövde i nuläget! :)
 


Nu blir det återigen film med frugan! Minst en om dagen måste man ju hinna med - nörd som man är ;)
 
Har hunnit med några ritkigt härliga promenader under dagen med! Till gymmet, samt till&från sjukhuset! 
Lite balkongmys/solande efter gymmet - självklart med lite BCAA i näven ;)

The tears never dry

Jag är i skrivandets stund så fruktansvärt trött på att må dåligt, både fysiskt och psykiskt, att jag snart inte vet vart jag ska göra av mig själv!
 
Jag vill inte vara sjuk. Bara tanken på att inte bli frisk från detta gör mig alldeles panikslagen. Hittills har jag levt på hoppet om att det mirakulöst ska gå att bota, och vägrat acceptera sanningen trots att den varit så tydlig för mig. Nu när det sakteligen börjar gå upp för mig att det faktiskt inte finns många utvägar så fylls jag om och om igen av denna fruktansvärda känsla, och jag kan inte på något sätt slå mig fri från den. Är det såhär min framtid ska se ut? Är det såhär jag ska tvingas att leva? 

-- Tidigare inlägg -- Tidigare inlägg -- Tidigare inlägg --
RSS 2.0